Kapitel 3.2
Välja och konstruera skydd
Fasta skydd förhindrar åtkomst till riskkällor och måste vara starka, kunna avlägsnas med verktyg och inte sitta kvar på plats efter att fästanordningarna har avlägsnats. Nedan förklarar vi när, var och vilket skydd som ska användas i olika typer av situationer.
Om tillträde till ett visst riskområde sällan krävs (typiskt sett mindre än 1 gång/vecka) ska fasta skydd användas. Ett fast skydd är en avgränsning som förhindrar åtkomst och som säkerställer att riskkällan inte tränger ut. Det definieras som en del av maskinen, inte som ett optionellt tillbehör.
För fasta skydd gäller tre grundregler:
- De måste vara lämpliga och tillräckligt stabila för den förväntade riskkällan.
- De får inte kunna avlägsnas utan verktyg (ett mynt är inget ”verktyg”, däremot en skruvmejsel eller en gaffelnyckel). Fastsättningsanordningarna får inte gå förlorade efter att de har lossats. De måste fortfarande vara anslutna till skyddet eller maskinen (ytterligare detaljer följer längre ned i texten).
- Det ska inte stanna kvar i sin position om alla fastsättningsanordningar har tagits av (såvitt detta är fysikaliskt möjligt och inte är farligt – man kan inte tillåta att ett 20 kg tungt hölje helt enkelt faller ned om alla fästskruvar har lossats).
Eftersom fasta skydd normalt inte övervakas elektroniskt får de endast tas bort när maskinen har stoppats på ett säkert sätt. Standarderna kräver att de endast tas bort enligt ett ”säkert arbetssystem”. Det är ett formellt förfarande som fastställs skriftligen.
Proceduren bör innehålla minst följande information:
- Vilka villkor måste vara uppfyllda för att skyddet ska kunna tas bort?
- I vilka situationer eller varför får skyddet tas bort?
- Vem får ta bort skyddet (kvalifikationer)?
- Vem kan ta bort vakten (kvalifikationerna)?
- Vilka faror finns kvar när skyddet har avlägsnats?
- Vad måste göras innan maskinen kan startas om?
Varför och när får skyddsanordningar inte tas bort?
När kravet på så kallade ”förlustfria fästelement” först dök upp rådde det stor förvirring kring detta. Men deras användning har under tiden klargjorts genom kommentarer i (EN) ISO 14120.
Förlustfria fästelement måste användas när:
-
Skyddet måste tas bort för planerade aktiviteter som inställning, felsökning eller underhåll (utförs mindre än en gång i veckan)
Det är troligt att fästanordningarna går förlorade.
Förlustfria fästelement behövs inte när skydden endast behöver tas bort för en större översyn eller transport till en ny installationsplats. Axelents X-Guard-system uppfyller alltid detta krav, eftersom det innehåller förlustfria fästelement som standard och använder det specialiserade X-key-verktyget för att ta bort paneler.
Fastställande av rätt höjd på skyddsstängsel
Den internationella standarden kräver en minimihöjd på 1400 mm. Lägre staket är lätta att klättra över och är därför inte tillåtna. I de flesta fall måste stängslen vara mycket högre.
Den rätta höjden beror på två dimensioner:
- Riskområdets höjd över golvet (observera att den högsta punkten kan ligga ovanför överkanten på det planerade skyddsstaketet).
- Det horisontella avståndet från utsidan av staketet till riskzonen.
När dessa mått är kända kan du läsa av den erforderliga höjden på staketet från tabellen som har hämtats från (EN) ISO 13857. Samma värden anges i ANSI B11.19 Annex E och CSA ISO 13857.
Obs: Det finns också minimiavstånd som måste hållas från insidan av en nätpanel till riskzonen.
Maskstorlek öppning - Säkerhetsavstånd
Upp till en spårhöjd på 20 mm är säkerhetsavståndet ≥ 120 mm.
Detsamma gäller för kvadratiska öppningar som inte är större än 30 x 30 mm.
Om spåret är mer än 20 mm högt och 30-65 mm brett krävs dock ett större säkerhetsavstånd på 200 mm.
Om du på grund av utrymmesbrist måste gå närmare riskkällan ska du använda massiv panel.
Standardiserade nätöppningar som erbjuds av Axelent:
- 20 x 50 mm ≥ 120 mm
- 30 x 50 mm ≥ 200 mm
Val och placering av skyddsstängsel
Farozon
Bestäm riskområdets position.
Höjd
Bestäm den maximala höjden på riskområdet. I detta fall 1600 mm.
Horisontellt avstånd
Bestäm det horisontella avståndet från riskzonen till staketet.
I detta fall 400 mm.
Välj rätt stängselhöjd från tabellen i standarden
EN ISO 13857, tabell 2, anpassad till Axelents stakethöjdsintervall (se tabellen ovan).
I detta fall är den korrekta minsta stängselhöjden 2200 mm.
Markfrigång
Kontrollera om det är möjligt att nå runt skyddet och in i en riskzon.
Markfrigång
Om ett riskområde finns nära marken måste det vara minst 1100 mm bort, annars måste markfrigången stängas, t.ex. med Axelent sparkplåt.
Utskjutning eller spill av delar
Kan delar slungas ut eller farliga vätskor läcka ut?
Utskjutning eller spill av delar
Om delarna är mindre än den valda maskvidden eller om vätska kan spillas, överväg att använda plast- eller plåtpaneler.
Öppningsbara skydd för oftare tillträde
Till dessa hör gångjärns- och skjutdörrar, lock och klaffar. De kan öppnas och stängas snabbt. Men för att förhindra att de förblir öppna under drift måste de övervakas.
När ska man använda flyttbara skydd
Om ett riskområde måste beträdas ofta (vanligtvis mer än en gång per vecka) används så kallade rörliga skydd.
Det finns två huvudkrav för dem:
-
Maskinens styrsystem måste övervaka skyddsanordningens tillstånd (öppen/stängd). Det måste stoppa varje farlig rörelse/situation i maskinen när skyddet är öppet.
Det får inte vara möjligt att starta farliga rörelser om skyddet är öppet.
Detta kallas ”förregling” eftersom det ”låser” maskinens drivanordningars rörelse beroende på skyddets tillstånd. De flesta rörliga förreglingsskydden är utformade som gångjärns- eller skjutdörrar, klaffar och lock.
Dörrarnas tillstånd övervakas vanligtvis av skydds- eller säkerhetsbrytare (det korrekta ordet som används i standarder är ”förreglingsanordning”). Det finns i princip tre typer av dessa och det finns ganska snäva regler för hur de ska användas. För mer information, se kapitel 3.6 ”Regler för dörrsäkerhetsbrytare”
Låsning av skydd
Stoppa maskiner när en vakt är öppen
Ibland behöver maskinerna en viss tid för att stanna när ett skydd öppnas. Detta innebär att människor fortfarande kan nå rörliga delar, vilket är farligt och kan orsaka skador.
I sådana fall är det rörliga skyddet försett med ett elektriskt lås som förhindrar öppning så länge rörelsen pågår. Detta kallas ”låsfunktion” och beskrivs mer ingående i kapitel 3.4 ”Låsfunktion”.
Om en operatör vill gå in i riskzonen genom en låst dörr måste han eller hon ”informera” styrsystemet genom att trycka på en tryckknapp eller peka på en knapp på en pekskärm. Maskinen stannar då eller intar ett säkert läge. Därefter kommer styrsystemet automatiskt att låsa upp dörren. Vid strömavbrott förblir dörrar med skyddslåsning normalt låsta. Detta medför risken att en person låses in i en maskin, se avsnittet ”Regler för dörrsäkerhetsbyrtare”.
Skyddslåsning är också meningsfull när öppning av dörrar under drift skulle orsaka fel. Då betraktas det dock inte som en säkerhetsfunktion, eftersom det inte är installerat för att garantera säkerheten. I sådana fall används ofta magnetiska säkerhetsskåp, som kan öppnas vid strömavbrott.
Ingen start vid stängning
Vissa konstruktörer ställer in styrningen så att rörelsen omedelbart startar (igen) när en dörr stängs. Men i allmänhet är detta inte tillåtet.
Om dörren stängs kan förreglingarna bara återställas. En startknapp måste fortfarande tryckas in. Om området bakom dörren är tillräckligt stort för att man ska kunna stå där, måste förreglingen dessutom återställas genom att man trycker på en återställningsknapp.
Om stängningen av skyddet ska starta operationen kallas detta för ett ”förreglande skydd med startfunktion”.
Gränserna för användning av sådana skydd är ganska strikta:
- Öppningstiden måste vara kort och övervakas. Om skyddet är öppet längre än programmerat förhindras återstart.
- När skyddet stängs får endast en kort cykel startas.
- Skyddsanordningen måste hållas öppen på ett säkert sätt för att förhindra oavsiktlig stängning (vilket kan orsaka start).
- Alla andra skydd måste vara förreglade, så att det inte finns någon oövervakad åtkomst till riskområdet.
Drivna skyddsanordningar
För att spara tid eller flytta stora tunga skydd används ibland elektriska, pneumatiska eller till och med hydrauliska drivenheter för att driva skydden.
Motordrivna rörliga skydd kan utgöra en risk för klämning eller klippning. Om så är fallet måste skyddet förses med extra säkerhetsutrustning. Dessutom måste kraft/hastighet för rörliga skydd hållas inom snäva gränser.
Utan ytterligare säkerhetsanordningar får en kraft på 75 N och en energi på 4 J inte överskridas av ett stängande skydd. Detta för att förhindra brutna lemmar eller ännu svårare skador, men 7,5 kg på fingret gör ändå ont.
Av denna anledning används så kallade ”trip bars” på motordrivna skydd. En snubbeltång är en typ av skena eller gummifena som känner av kroppsdelar som är i vägen för det rörliga skyddet. Kraften från det rörliga skyddet utlöser denna anordning och skyddet stannar eller återgår till sitt öppna läge.
Utlösningskraften är begränsad till 150 N och 10 J.
Som alternativ till en snubbeltråd kan man använda motvikter eller annan form av kraftreducering, t.ex. slirkoppling, tryckreduceringsventiler, momentbegränsare.
